Mitt liv har under många år känts som ett trassligt garnnystan som varit näst intill omöjligt att reda ut. Känslor och tankar har vävts samman till en rörig massa och jag har verkligen inte hittat ändarna på trådarna för att kunna reda i det.

När jag började ta tag i saker. Bearbeta, prata och verkligen jobba med saker som är jobbiga påbörjade jag en enorm resa. Jag trodde inte att jag någonsin skulle kunna få tag i trådarna och reda ut mitt garnnystan, men sakta, sakta har jag börjat få ordning i allt trassel. Jag kan se olika delar i mitt liv som gjort att jag hamnat i den här depressionen från första början. Och genom att skilja på dessa, bearbeta dem en och en och förstå varifrån olika reaktioner och ageranden kommer kan jag nu se att jag verkligen är på väg åt rätt håll. Mitt garnnystan är inte lika trassligt längre och jag tillåter inte olika delar i mitt liv påverka varandra lika mycket längre.

Jag mår mycket bättre på många plan. Men jag har fortfarande saker jag kämpar mycket med. Olika saker tar helt enkelt olika lång tid att bearbeta och jag har lärt mig under resans gång att jag måste tillåta saker att ta sin tid.

Jag känner att jag är redo att ta nya steg när det gäller flera olika områden i mitt liv, men däremot har jag andra områden som jag bara måste få jobba lite till med först. Och det är okej. Jag är glad att jag lärt mig att skilja på saker och att jag inte låter det som tynger mig ta över hela min vardag på samma sätt som det gjorde innan. Ibland kan jag ha stunder eller dagar då ångesten fortfarande är för stark för mig att hantera, då jag tillåter mig själv att känna alldeles för mycket och då de negativa känslorna och tankarna tar över. men i det stora hela har jag blivit så mycket bättre på att hantera mina problem och leva med dem.

Jag är stolt över mig själv och den resa jag gör. Jag känner att jag växer och blir starkare för varje motgång jag möter. Och framför allt lär jag mig nya saker om mig själv hela tiden vilket bara inspirerar mig att fortsätta framåt.

Sara ❤️

Denna hösten har jag hittills tagit mig an ett flertal utmaningar och uppgifter som ligger långt utanför min comfort zone. Jag har tagit steg i tro och vågar göra saker som jag länge inte vågat. Jag har känt mig modig och livrädd på samma gång, men jag har samtidigt känt mig stolt och inspirerad att fortsätta utmana mig själv. Jag har märkt hur tydligt man faktiskt kan växa genom att anta nya utmaningar. Och genom att se tillbaka på sig själv och den resa man har gjort kan man faktiskt ibland känna sig helt awesome!

Jag säger verkligen inte att det är lätt. Och för min del har vissa jobbiga beslut och perioder även inneburit att min ångest blivit starkare, att jag sovit sämre på nätterna och känt mig deprimerad. Men jag är ändå stolt över att jag sällan ger upp. Många gånger vill jag inget annat än att ge upp, stanna hemma och dra täcket över huvudet och bara strunta i de åtaganden jag tagit mig för. Men någonting i mig har ändå gjort att jag faktiskt, hur jobbigt det än varit, har pallrat mig iväg och genomfört saker. Ibland med ett leende på läpparna och ibland med klagan i rösten. Men jag har ändå alltid gjort det.

Jag är en plikttrogen människa. Jag är i princip aldrig hemma från jobbet. Jag har hög närvaro på kurser eller liknande som jag signat upp mig på. Jag prioriterar att fullfölja de åtaganden jag tagit mig an. Jag vill att människor ska kunna lita på mig och kunna räkna med mig i olika sammanhang. Jag vill växa ännu mer i den jag är och få känna ännu mer att jag är uppskattad för just den som jag är.

Jag är fortfarande på en resa med dalar och kullar. Mina dippar kommer då och då och depressionen och ångesten gör sig påminda ibland. Men jag har lärt mig att leva med det, och hur tufft det än är så har jag även lärt mig att utmana mig själv och växa på andra plan i livet, samtidigt som jag fortsätter kämpa med alla de saker som jag behöver bearbeta färdigt för att kunna bli helt frisk.

Idag känner jag nig stolt över mycket. Men jag hoppas att jag ska få växa mycket mycket mer. Jag vet inte vad Gud har för planer för mig, men jag ber om lyhördhet för Guds ord, visdom och ännu mer mod för att våga ta nya steg.

Sara ❤️

Så ligger man här igen. I sängen. Försöker sova men det går inte. Tankarna snurrar. Klockan står på 05.00. Jag är ju trött men ändå kan jag inte slappna av. En jobbig känsla i magen. Känslor som tar över. NEJ! Jag ska inte låta känslorna ta över. Jag ska välja rätt, ha rätt fokus och undvika att ångesten tränger sig på.

Det låter så enkelt. "Jag har makten att välja". Jag läste igenom mina anteckningar från gårdagens Shinekurs. Så bra, och så självklart på något sätt. Men ändå, så förbannat svårt. Det krävs så mycket styrka för att kunna välja rätt. För att inte ge vika för känslorna som kommer. För det är tunga känslor som behöver brottas ner ordentligt innan de kan hålla sig på avstånd. Rädsla, oro, ångest, stress, besvikelse, avundsjuka.. Ja listan kan göras så lång. Jag vet inte om jag har den där styrkan som krävs. Eller jo, det är klart att jag har.. Eller? Tankarna som far igenom huvudet. "Gör rätt val". Jo tack, jag försöker så gott jag kan.

På dagen känns det lättare. Då klarar jag kampen så mycket bättre. Men när natten kommer och allt blir mörkt och tyst. Då känner jag mig så liten och så ensam. Som om jag satt ensam i en liten eka mitt ute på ett stormigt hav. Där jag inte lyckas hålla fast i rodret utan bara tumlar runt åt alla möjliga håll.

Fokus var det ja. "Med Jesus i båten kan man le mitt i stormen..🎶". Jo, kanske kan man le, men ibland vill man kanske inte ens det. Ibland vill man bara lägga sig på botten av ekan, skrika och gråta tills allt runtomkring lugnat ner sig. Lite den känslan har jag idag. Jag vet att denna stormen snart är över. Men just precis idag vill jag inte kämpa på. Krafterna finns helt enkelt inte just idag.

Nu ska jag göra ett nytt försök att sova. Är ju galet trött efter flera dåliga nätter och klockan står ju som sagt på 05.00..

Tror jag fick ut lite av den värsta ångesten genom detta inlägg. Tack för att du läste! Allt stöd från människor runtomkring mig är det som får mig att fortsätta framåt trots allt!

Sara ❤️

Ikväll har det känts lite tungt. Har haft en galet intensiv period och ikväll hade jag en helkväll hemma. Med mig själv. För mig betyder det massa tankar och känslor som vill tränga fram och bearbetas. Jag har helt enkelt inte haft tid till det det sista, på gott och ont.

Det har hänt mycket roligt det sista. Bland annat har jag varit med och startat upp en kurs som heter Shine. Det är en kurs för kvinnor om identitet där grundpelarna är värde, styrka, mening. Det är jätteroligt att få vara med i teamet och hålla i kursen, men det är samtidigt väldigt utmanande. Jag har så många saker som jag jobbar med själv och jag har lite svårt att hitta min roll i det hela. Men jag vill utmanas och jag tror att detta kommer få mig att växa enormt mycket.

Gårdagens kurstillfälle handlade om att vi alla är unika. Vi diskuterade skillnaden på att jämföra sig med andra och att inspireras av andra. Jag är expert på att jämföra mig med andra och avundsjuka är en stor bit som jag jobbar med i mitt liv. Jag vill inte vara avundsjuk på människor runt omkring mig, men det är svårt att låta bli ibland. Framför allt när det gäller saker som inte går att påverka.

Ikväll har jag funderat mycket över just detta. Jag har gjort precis som man INTE ska, nämligen suttit och scrollat igenom flödet på instagram och Facebook och jämfört mig med allt och alla. Jag har klagat och gråtit över allt jag inte har istället för att vara TACKSAM för allt fantastiskt jag faktiskt har i mitt liv. Jag har gått igenom mina drömmar och mål tusen gånger om i huvudet och tänkt att jag förmodligen aldrig kommer uppnå dessa.

Sedan påmindes jag om läxan alla fick på kursen igår. Att vända sina svagheter till något positivt. Jag VET att det bara är dumma tankar som spelar mig ett spratt. Jag har så mycket att vara tacksam och glad över och jag bestämde mig för att försöka vända kvällen.

Jag satte mig och läste lite i en väldigt uppbyggande bok (striden i ditt sinne, av Joyce Meyer), jag satte mig och spelade och sjöng lite lovsång vid pianot, jag fixade naglarna och tog hand om mig själv lite, och jag lyckades nog faktiskt vända de flesta tankarna till positiva. Det är en kamp varje gång, men för varje gång jag märker att det går känner jag mig mer och mer fri.

Nu är det dags att sova. En liten uns av ångest finns fortfarande där i magen, men jag ska be en bön om att få sova gott och vakna utvilad imorgon!

Hoppas ni haft en fin dag!

Sara ❤️

Oktober slog till med rejäl kyla. Kanske för att jämna ut att vi haft den varmaste septembermånaden sedan 30-talet. Jag vet inte, men kallt är det och fryser gör jag. Typ hela tiden!! Jag har även startat månaden i full fart. Har knappt haft en ledig dag vilket är både roligt men också väldigt utmattande.

Förr i tiden kunde jag köra på såhär jämt, jag älskade att ha ett fullspäckat schema och försökte alltid fylla varenda lite lucka med något att göra. Sedan hände något. Tankarna blev för många och känslorna som jag hade tryckt undan ville fram. Stressen drabbade mig och allt eftersom kände jag mig tröttare och tröttare. Energin försvann och där var jag. Mitt i depressionen som kom att förändra mitt liv. Jag kunde helt plötsligt inte sova på nätterna. Ångesten blev starkare de negativa tankarna fyllde hela mitt sinne. Jag var i ett mörker och hela mitt inre var i kaos.

Det syntes kanske inte på utsidan till en början. Jag har ju alltid varit den där tjejen med ett leende på läpparna och med massa energi. Jag jobbade, tränade, träffade vänner, dejtade killar och försökte gång på gång hålla upp en fasad om att allt var bra. Men inombords grät jag. Och till slut sprack även den där fasaden. Jag lät den spräckas för jag orkade inte hålla på och förklara för människor hela tiden. Jag kunde lika gärna vara ärlig. Såhär i efterhand kanske det inte bara varit bra. All integritet försvann och jag har aldrig känt mig så naken och sårbar som då. Men det hjälpte mig samtidigt väldigt mycket då mina vänner verkligen visade att de stöttade mig till 110 %. Och det är jag så otroligt tacksam över.

Idag är jag fortfarande i en kamp, men jag kan också se att jag gjort enormt mycket framsteg. Jag mår bättre och bättre även om bakslagen kommer då och då. Men jag har en annan energi än innan. Jag klarar att ha ett ganska fullspäckat schema så länge jag kan planera in mina dagliga powernaps. För tröttheten är fortfarande så mycket mer påtaglig än innan, och för att orka en hel dag måste jag få komma ner i varv en stund och bara fylla på energidepåerna lite extra. Jag börjar hitta en balans som funkar och jag är så glad att jag äntligen börjar komma tillbaka till den person som jag egentligen är. Tjejen med livslust, energi och det där äkta leendet på läpparna.

Jag har så enormt mycket att vara tacksam över. Förutom det faktum att jag bor i ett land med fred, har en fin bostad, en bra bil, ett jobb som jag trivs med osv.. Så har jag även världens bästa vänner, världens bästa kyrka och framför allt; världens bästa Gud att falla tillbaka på gång på gång!

Tänk att jag får vara så otroligt älskad av någon som är så enormt mycket större än vad vi kan föreställa oss. Och tänk att jag äntligen börjar förstå det mer och mer!

Kvällens bön är för alla som kämpar med ångest och depression. Jag ber om Guds frid och välsignelse över era liv!

God natt!
Sara ❤️

Jag har så länge levt med ångest, negativa tankar och jobbiga perioder. Men emellanåt har jag ju också haft bra perioder, härliga dagar och känt att jag har mått ganska bra. Problemet har ju varit att varje gång jag haft en bra period så har jag fallit tillbaka, ibland hårdare än innan och då har jag verkligen känt att jag velat ge upp helt och hållet. Det har känts som att någon hånskrattat åt mig och sagt "haha, jag ville bara visa dig hur livet kan vara, men tro inte att du kommer få det". Men ju mer tiden har gått, ju mer saker i mitt liv som jag har tagit tag i och bearbetat, och ju mer jag har vuxit i mig själv och framförallt i min tro på Gud så har jag sakta börjat tro att jag faktiskt kommer få må bra en vacker dag. Och bara den tanken och det hoppet i sig gör ju att jag faktiskt känner att jag mår lite bättre.

De senaste två veckorna har känts ganska bra. Någon kväll med ångest, men faktiskt mest positiva framsteg i mitt tänkande. I kyrkan har det varit bön och fasteperiod och jag har verkligen försökt att haka på och ha mycket större fokus på Gud under dessa veckor. Jag har bett, läst Bibeln, lyssnat på lovsång och försökt mata mig med sådant som är uppbyggande för själen. Det är inte alltid lätt och det kräver ibland omprioriteringar som kan kännas lite jobbiga, men jag börjar mer och mer inse att det är värt det!

Kanske är det så att jag en gång för alla kan få mitt genombrott. Att jag kan få känna den frihet som det innebär att få leva som Guds barn. Att jag kan få vakna upp på morgonen utan den där klumpen i magen eller oron i tanken. Att jag kan få känna mig pigg och glad istället för ständigt trött och nedstämd. Kanske är det faktiskt min tur nu!

Jag tror att Gud har en plan för mig. Och jag tror att min välsignelse kommer. Jag tror också att Gud har rätt timing för alltihop men min bön ikväll är att det ändå inte ska dröja allt för länge!

God natt alla fina!
Sara ❤️

Upp och ner, ner och upp.. Det är så livet är, ibland går det trögt och ibland glider man fram. Men genom livets alla förhållanden är det ändå viktigt att hålla rätt fokus. Vad är målet, vart vill jag komma, hur ska jag ta mig dit, hur vill jag växa som människa? MEN, det är så mycket lättare sagt än gjort. Jag tappar fokus gång på gång trots att jag lovar mig själv gång på gång att aldrig göra det. Och varje gång känner jag mig lika misslyckad. Jag vill inte låta mitt förflutna definiera mig. Jag vill leva i nuet och blicka framåt.

Min depression har håll mig i ett järngrepp allt för länge nu, så länge att jag faktiskt själv börjar identifiera mig med den. Men det är inte den jag är! Jag, Sara, är egentligen en glad, sprallig och lite smått galen person. En person som gillar att stå i centrum om det är rätt forum, en person som gillar djupa diskussioner och lättsamma skämt, en person med massor av olika bra egenskaper (och en hel del dåliga), men framför allt en person som älskar sina vänner mer än något annat.

Jag är extremt mån om att andra ska tycka om mig och kan nog lätt få för mig att andra människor tycker jag är jobbig, töntig, tråkig osv.. Det sista jag vill är att människor ska tänka på mig som "tjejen som mår dåligt". Ändå har jag ju lyckats sätta mig själv i den situationen genom min öppenhet och ärlighet. Men jag känner att det är dags att en gång för alla bryta detta. Jag är så mycket mer än "tjejen som mår dåligt" och den stämpeln ska jag nu försöka jobba bort. Det kommer kanske ta sin tid, och jag kommer säkerligen fortsätta må dåligt och ha ångest under tiden, men jag ska verkligen gå in stenhårt för att försöka.

Det första jag ska göra är att skriva en lista på de egenskaper jag har som är bra, samt på de egenskaper jag önskar jag vore bättre på. Ni som är mina vänner och som vill stötta. Hjälp mig gärna ;)

Nu ska jag däremot sova. Idag har det varit en låång dag!

God natt alla fina!
Sara ❤️

Just nu vill jag bara skrika! Ångesten har hälsat på flera gånger den senaste veckan (bla. Ikväll) och jag är så trött på den! Nu har jag dessutom fått nackspärr och jätteont i huvudet så just nu känns livet pissigt!

Jag tog mig ändå iväg till kyrkan för gudstjänst. Det var en bra predikan om att falla i Guds händer. Tyvärr hade jag svårt att hålla fokus då nacken värkte och andra tankar kom i vägen. Men jag försöker bara göra det -falla i Guds händer och vila där tills jag har kraft att kämpa vidare.

Imorgon ska jag upp 05.00, så jag ska försöka sova nu! Detta blev ett kort inlägg, mest för att jag ville få ut mina tankar ur huvudet!

God natt alla vänner!

Sara ❤️

Funderar lite över det där med mående. Har haft en hyfsat lång period då jag mått ganska bra. Men det är inte så att det har kommit av sig själv. Att må bra är inget naturlig tillstånd för mig känns det ofta som. Jag måste i princip alltid kämpa och verkligen bestämma mig för att jag ska må bra och ibland går det och ibland går det inte. Och detta beror väl kanske på hur mycket ångest och negativa händelser, tankar osv jag upplever just den dagen.

Självklart finns det andra faktorer som också spelar in. Sömnbrist tex. Jag märker ofta stor skillnad i mitt mående beroende på hur mycket jag har sovit, samtidigt som att sömnen påverkas av mitt mående.. En ond cirkel kan man säga.

En annan faktor är ensamhet. Om jag har spenderat för mycket tid ensam hemma kommer ofta de negativa tankarna. Avundsjukan på alla andra som har familjer att umgås med hela dagarna. Känslan av att jag inte har någon tydlig, självklar tillhörighet.

Jag har jobbat en vecka sedan semestern tog slut. Och det enda jag ser framför mig är ett högt berg att bestiga. Jag känner mig inte alls motiverad till att hösten är på intåg. Jag tycker att min semester gick alldeles för snabbt och jag undrar lite hur jag ska orka fram till jul?!

Jag vill verkligen ur den här depressionen nu. För även om jag känner att jag periodvis mår bättre känner jag samtidigt att jag är fast i ett järngrepp och att den här depressionen inte vill släppa taget om mig riktigt. Och jag oroar mig över att hösten kommer bli tuff på grund av det. Istället för att lägga fokuset på allt positivt och bra i mitt liv plågar jag mig själv genom dessa negativa tankar!

Kvällens bön innan jag förhoppningsvis ska kunna somna får bli att jag får vila i Guds händer och att han ska bära mig igenom stormarna och föra mig ut i allt det fantastiska han har tänkt för mig!

God natt!
Sara❤️

Fyra veckor går fasligt fort! Kan inte fatta att min semester redan är över och att jag ska tillbaka till jobbet imorgon. Känner mig knappast redo, men det gör man ju aldrig efter en lång ledighet.

Sista veckan har jag varit hemma mycket. Träffat en del kompisar, städat, tvättat och pillat med saker som behövde göras. Det har gått bra och jag har lyckats hålla sinnet i schakt.

Det är skönt när man känner att man gör framsteg i sig själv. Att man mer och mer ofta lyckas bryta sin egen ångest. Att man klarar av att vara hemma med sig själv och sina tankar utan att gå under. Att man kan titta sig i spegeln och faktiskt se en stark person.

Jag har kommit så långt och jag är stolt över det. Jag vet att jag har en bit kvar, men jag tror mer och mer på att jag till slut kommer vara fri från den här depressionen. Ett steg i taget, lite bakslag här och där, men det går i allafall framåt!

Jag känner ändå att den här semestern har gett mig nya krafter att orka kämpa vidare. Livet kommer aldrig bli enkelt, men tacka vet jag alla vänner som hjälper mig att ta de där stegen framåt!
One day I will be there!

Nu ska jag nog snart sova. Om det går! Det där med att vända tillbaka dygnet efter fyra veckors semester är inte lätt!

Sara ❤️

Har haft tre av fyra semesterveckor och har knappt varit hemma någonting. 3-4 dagar max. Inte för att jag klagar. Jag var orolig över att jag skulle ha allt för mycket tid med mig själv denna semestern och att ensamheten, ångesten och mitt psykiska mående skulle ta överhanden. Istället har dagarna fyllts med massa skoj. Första semesterveckan blev det en spontan tur till Öland med Sandra. Jag bodde i Malins hus vid Löttorp och hängde vid stranden, besökte Borgholm och hade mysiga dagar. Där var vädret betydligt mycket finare än på västkusten. Sedan hann jag vara hemma några dagar innan det bar iväg till Mallorca tillsammans med Mia. En vecka av sol och värme var verkligen välbehövligt. Dagen efter vi kom hem åkte jag till Alingsås för en mysdag med mina systrar och systerdöttrar. Sedan hade jag en dag hemma då jag packade om för att åka upp till Johanna och Oscar i Linhult och häng med massa goa människor. Vi hade härliga dagar med vattenskidåkning, wakeboardåkning, grill, spel, lekar mm. Så mysigt. Idag är jag hemma igen. Och denna sista veckan har jag inte så mycket planer, men jag hoppas att den också kan bli fantastisk.

Idag vaknade jag dock med en olustig känsla. Som om någon sa till mig att jag inte skulle tro att jag kan fly från det jobbiga genom att göra massa roliga saker. Och tro mig, det är jag helt medveten om. Verkligheten kommer alltid i kapp. Ångesten och depressionen försvinner inte för att jag fokuserar på annat. Den ligger bara där och pyr. Men genom att hitta på saker, glömma den för ett tag och bara få leva och andas får jag ny kraft att orka möta den. Jag vet att jag fortfarande har en bit kvar innan jag är fri. Och på något sätt har jag förlikat mig med tanken om att jag inte kommer bli fri på ett kort ögonblick, genom ett Guds mirakel. Inte för att jag inte tror att det är möjligt, utan för att jag faktiskt tror att det finns en mening med att jag ska kämpa mig igenom det här steg för steg. Jag kan ibland känna hur jag växer genom att övervinna varje kamp och kanske är det på det sättet Gud slipar mig för att bli stark och kunna anta nya utmaningar i framtiden.

Det är självklart inte alltid jag tänker såhär. Ibland undrar jag varför just jag har drabbats av psykisk ohälsa, ibland vill jag bara ge upp, och ibland tvivlar jag på att jag någonsin ska bli fri. Men jag har en drivkraft någonstans därinne som än så länge fört mig såhär långt. Att ge upp är ju inget alternativ så det är bara att fortsätta kämpa, hur tufft det än är!

Idag känns det dock som sagt lite jobbigare. Ångesten ligger där och lurar och jag har en oro i magen som jag så väl känner igen från tidigare dippar. Men jag ska stoppa det denna gången. Jag vet att jag kan, om inte annat med hjälp från ovan. För mitt i allt så har jag ändå valt att tro på en Gud som är så mycket större än alla mina bekymmer och som går bredvid mig, bär mig när det behövs och ser till att jag inte går under! Idag väljer jag att bara vila i hans nåd. Jag behöver inte prestera så värst mycket, utan jag kan bara lita på att hans hand håller om mig och inte låter mig falla.

Imorgon är en ny dag. Förhoppningsvis har jag fått ny kraft och glädje att orka leva imorgon. Men idag får vara en dag av att "bara vara".

Klockan är 12.45. Jag borde ta mig upp ur sängen nu! Hoppas ni får en härlig dag!

Sara ❤️

Jo, du säger det. Och det hoppas jag också att det blir. Men ibland behöver jag vara få vara ledsen, få gråta, få sörja och få vara i mina känslor. Ibland behöver jag bara den där tröstande kramen och tiden att få känna.

Jag begär inte att du ska förstå. Jag begär egentligen ingenting från dig. Men jag kan inte med ord uttrycka hur tacksam jag är över att du står ut med mig. När mina negativa tankar och känslor kommer och trycker ner mig i skorna har jag svårt att förstå hur någon orkar stå ut.

Jag väljer inte att känna såhär. Och jag önskar inget hellre än att slippa detta. Och tro mig när jag säger att jag kämpar stenhårt för att någon gång bli fri. Även om det kanske inte syns.

Jag tror nog också att det kommer bli bättre. Det har ju redan blivit bättre även om det verkar gå väldigt långsamt framåt. Mina sår verkar ta väldigt lång tid på sig att läka. Jag vet inte varför det tar sådan tid. Och jag vet inte vad jag ska svara när du frågar om det finns något du kan göra för att hjälpa mig. Jag önskar jag visste. Men det jag vet är att jag måste fortsätta kämpa, fightas, kriga, hoppas och ha tro för att allting kommer bli bra. Jag försöker så gott jag kan, men jag är inte mer än människa. Och vissa dagar är det bara så svårt.

Jag önskar jag kunde förklara för dig exakt hur det känns. Men jag vet knappt själv. Jag kan liksom inte riktigt sätta ord på det som känns jobbigt. Men jag fortsätter min kamp och tar små steg framåt. Dag efter dag. Och jag börjar med denna dagen och hoppas att den blir bättre än gårdagen. En dag i taget...

Sara ❤️