Idag vaknade jag och kände att det var en bra morgon. Solen sken, jag hörde fågelsång och jag kände mig ganska utvilad trots att klockan var 05.00. Det är dessutom fredag och jag slutade jobbet kl 12.30 vilket gör att helgen känns så mycket längre. Jag kan inte koppla denna känslan till något speciellt. Precis som att jag sällan kan koppla ångesten och de deppiga dagarna till något speciellt, det är bara såhär mitt liv är. Väldigt mycket upp och ner. 

Jag är väldigt stolt över min kristna tro. Allt vad den står för, alla värderingar och all strävan efter att hela tiden få visa kärlek till mina medmänniskor formar mig varje dag. Den gör mig till en bättre version av mig själv. En uppgraderad version med mer självförtroende och mer kärlek till människor runtomkring mig. Jag gillar mitt kristna jag mycket mer än jag gillar den jag var innan. 

Jag har ett ganska stort behov av att få ut mina känslor och tankar. Ibland vill jag prata men ibland känns det väldigt skönt att bara få skriva av sig. Jag har haft den här bloggen som ett utlopp för mina känslor i många år, och jag har valt att vara ganska öppen med hur jag känner för de som vill läsa. Jag skäms inte. Psykisk ohälsa är så vanligt och i samhället pratas det mycket om vikten av att prata om det. Man måste givetvis inte dela det med alla man möter om man inte vill. 

Jag har, under den sista tiden, insett att jag måste dra ner på mina förväntningar inför olika saker. När jag förväntar mig saker så målar jag ofta upp en tydlig bild av exakt hur det kommer att vara eller kännas. Det kan tex. vara när jag dejtar killar, när jag är ute på resor, eller mer vardagliga saker såsom möten på jobbet eller kalas. Jag har ofta en bild i huvudet av exakt hur det ska kännas, men problemet är bara att den bilden aldrig stämmer. Och trots det så fortsätter jag att förvänta mig att det ska kännas si eller så. Jag lär mig liksom aldrig att livet inte går att förutse och att det aldrig blir som man har tänkt. 

Jag kan inte fatta att vi redan är inne i april. Tiden går så fort. En fjärdedel av 2016 har redan gått. 25%!!! Tyckte ju att det var nyårsafton nyss och snart är väl sommaren på intåg. Ibland vill jag bara stoppa tiden. Ibland tycker jag att tiden rullar på alldeles för snabbt medan mitt liv står stilla.

Jag har förväntningar på detta året. Böner och förhoppningar som jag önskar ska få bli sanna. Saker som jag längtat efter länge och som jag fått en tro för att de ska hända under detta året. Men ju mer tiden går desto mer tveksam känner jag mig. tänk om ytterligare ett år går och ingenting händer? Tänk om jag fortfarande står och stampar på samma ställe i april 2017? Tänk om..

Jag önskar verkligen att jag visste exakt hur jag ska gå tillväga för att nå dit jag vill. Men det är väl det som är lite tjusningen med livet. Att allting inte går att planera. Man kan bara hoppas, drömma och be om att man ska få känna sig lycklig.

Jag kan ändå tycka att jag har haft min beskärda del av motgångar i livet. År av mobbing, dålig självkänsla, ångest och depression har slitit i mig och tagit bort min livslust i flera omgångar. Men jag har aldrig gett upp vilket jag är otroligt stolt över. Jag har kommit långt även om varje dag fortfarande är en kamp, men jag är villig att kämpa vidare och jag har en större tro på framtiden än jag någonsin haft.

Något som jag verkligen har lärt mig är att det är så viktigt att få känna det man känner, när man känner det. Att aldrig trycka undan känslor eftersom de ändå alltid kommer ikapp. Att få lov att vara ledsen, gråta och skrika när allt känns piss, men att också kunna skratta och vara glad trots att omständigheterna är jobbiga. Jag tror att gråten är en viktig nyckel. Jag har levt i många år utan att kunna gråta, men jag kan känna att det finns en stor befrielse i tårarna. Varje gång jag gråter och låter känslorna komma upp så känner jag mig några gram lättare i själen. Det handlar bara om att låta allting ta sin tid och att flytta framåt med små steg.

Känslor är så svårt. Livet är svårt. Men man kan inte fly, man måste möta känslorna, möta livet och på något sätt ta sig igenom saker och ting.

Jag hoppas att jag kommer kunna ta lärdom av alla mina motgångar, få använda dem till att hjälpa andra och att de ska forma mig till den bästa versionen av mig som jag någonsin kan bli. Men först måste jag bara igenom en gång för alla. Mitt genombrott måste vara här nu. Och jag har på något sätt ändå en känsla för att det faktiskt är så. Jag vågar bara inte ta ut någon seger i förskott. Rädslan för besvikelse är fortfarande alldeles för stor.

Men en sak är säkert. Har jag kommit såhär långt så kommer jag klara det. Jag är fast besluten om att aldrig ge upp.!

Sara <3

En vecka sedan jag kom hem från Israel och jag håller fortfarande på att sortera i huvudet. Vi hade så intensiva dagar med massor av platser att besöka varje dag och allting var så intressant att man bara ville suga åt sig all information, kunskap och undervisning som en svamp. Det har inte gått en dag sedan jag kom hem som jag inte har tänkt på resan och jag har känt mig väldigt, väldigt trött i huvudet. Jag är så otroligt tacksam över att jag fick möjligheten att åka med. 

I torsdags kom jag hem från mitt livs resa. Tio dagar i Israel med min fantastiska kyrka. Jag är så tacksam att jag fick möjligheten att åka med. Vi har besökt många bibliska platser t.ex. Jerusalem, Betlehem, Nasaret, Gennerets sjö, Jordanfloden mm. Vi har badat i döda havet, vandrat i fantastiska berg, sovit en natt i ett beduinläger i öknen och ridit kamel. Vi har haft andakter, bett och sjungit lovsång på de mest fantastiska platser. Vi har haft en go gemenskap genom hela resan och Gud har välsignat oss med fantastiskt väder hela tiden. Jag har ännu inte hunnit smälta alla intryck och upplevelser från resan men jag vet att jag har fått med mig så mycket och att jag har förändrats under dessa tio dagar. 










Sara ❤️

Många av mina dagar består av ett visst mått av ångest. Vissa dagar är det inte så farligt medan andra dagar känns väldigt tuffa. Det är så svårt att förklara för någon som aldrig har upplevt det hur det faktiskt är att leva med det dagligen.  För även om det inte alltid syns så tär det fruktansvärt mycket på insidan. Jag är ofta trött och energilös och behöver ofta en powernap på dagen för att orka ända till kvällen. 

Här kommer ett såntdär ogenomtänkt inlägg där syftet bara är att få skriva av sig. Ikväll har ångesten varit påtaglig och jag har känt mig ledsen, arg och frustrerad över alla jobbiga känslor som bara kommer! Försöker ha fokuset rätt men misslyckas gång på gång. Har egentligen bara lust att skrika rakt ut. Slå på något tills knogarna blöder och bara försvinna in i ett vakuum tills allt är över. Ikväll orkar jag inte hålla ihop. 

För de flesta innebär söndagsångest att man går runt och är stressad över att helgen snart är slut och att måndagen närmar sig med stormsteg. För mig innebär det något helt annat. Jag älskar egentligen söndagar, för då spenderar jag oftast dagen i kyrkan. Men väldigt ofta vaknar jag med ångest på söndagmorgon och en känsla av att jag borde stanna i sängen hela dagen. 

Livet blir lite enklare, lite gladare och lite mer spännande när man har saker att se fram emot. Förutom att jag verkligen ser fram emot våren så har jag några andra höjdpunkter inplanerade. I början av mars åker jag tillsammans med ett stort gäng från kyrkan till Israel på Pilgrimsresa. Vi ska besöka många kända bibliska platser och få guidning av ingen mindre än Hans Weischbrodt. Ser fram emot det så mycket och kan inte ens fatta att det är mindre än en månad kvar.

I slutet av april-början av maj åker vi på Colour conference i London. Detta börjar bli lite av en tradition för mig och jag har höga förväntningar på årets konferens. Dessutom har vi även bokat in oss på musikal. Vi ska se Matilda-the musical, något som jag och Malin pratat om i flera år nu. Det ska bli så kul!

Att ha något att se fram emot gör dessa mörka regndagar lite ljusare. Idag har jag tillbringat hela dagen på soffan. Har inte riktigt orkat med så mycket. Egentligen skulle jag och Mia åkt till Ulricehamn och åkt skidor idag, men på grund av regnet så sköt vi på det. Förhoppningsvis kommer vi iväg nästa lördag istället.

Det var nog lika bra med tanke på hur trött jag känt mig idag. De senaste veckorna har verkligen tagit musten ur mig. Framför allt på jobbet där mina kollegor varit borta pga. sjukdommar och VAB. Igår var jag helt slut eftersom jag är den enda som faktiskt inte varit borta från jobbet en enda dag och därmed har fått dra det tyngsta lasset. Jag hoppas att det blir bättre, men tyvärr brukar ju februari vara den månad då det florerar flest sjukdomar så förhoppningarna är inte jättehöga. Men som sagt, i början av mars får jag lite ledigt. 10 dagar i Israel ska nog göra att man blir lite påfylld med energi så att man håller ut resten av vårterminen också.

Annars har januari varit ganska tuff även på det personliga planet. Vill inte gå in på detaljer, men familjesituationen och min hälsa har varit några orosmoment som tagit mycket energi från mig. Nu hoppas och ber jag om en förändring så att 2016 kan få bli mitt år! Jag har så mycket drömmar som jag bara längtar efter att få bli sanna. Och jag vill så gärna tro att Gud har en plan för att även jag ska få leva ett lyckligt liv. Kanske måste jag bara ta mig igenom vissa stormar först. Än så länge har jag ju i allafall inte gett upp även om det varit nära. Och tack vare mina underbara vänner som alltid finns där för mig så orkar jag nog hålla ut ett tag till.

Nu ska jag gå och fixa iordning mig. Ikväll är det födelsedagsfirande av Maria på Condeco i stan. Blir nog mysigt med lite caféhäng!

Ha en bra lördagkväll!

Sara <3

Att göra upp med saker. Bearbeta, prata, älta för att till sist kunna gå vidare, förlåta och lämna saker bakom sig. Det är väl ungefär i den processen jag befinner mig just nu. Det värsta är att när man börjar skrapa på ytan så kommer det upp ett hav av känslor, upplevelser och jobbiga situationer som man måste arbeta sig igenom. 

En halv månad har snart gått sedan nyårsafton. En tjugofjärdedel av detta relativt nya år. Tänker man så så kan man verkligen konstatera att tiden går fort. Än så länge har det gått ganska bra. Jag har mått helt okej och känt mig ganska glad. Har dock haft lite hjärtklappning och känt mig extremt trött, men rent psykiskt har jag mått okej och det känns viktigare just nu.

Några dagar in i det nya året och jag har börjat jobba igen efter julledigheten. Jag har jobbat två dagar på en annan förskola då vi slagit ihop oss lite under julen. Det var ganska trevligt och det är alltid intressant att se hur de gör på andra ställen. Imorgon är det trettondagen vilket innebär ledigt igen, skönt med lite mjukstart. Egentligen känner jag inte att jag är redo för en ny termin (om man nu någonsin blir det?!). Har varit så ofantligt trött denna julen att  det känns som om jag hade behövt sova minst en vecka i sträck för att verkligen känna mig utvilad. 

Så var det ett nytt år igen. Måste säga att året 2015 gick väldigt fort, men det kanske bara känns så ju äldre man blir. 

Ja nu är det bara några få dagar kvar av 2015. Jag kan inte påstå att jag längtar efter det nya året. På något sätt sätter jag alltid en press på mig själv om att jag ska se till att nästa år blir bättre än föregående osv.. Men jag blir bara besviken varje gång. Jag vill så gärna kunna lämna all skit som snurrar i mitt huvud i 2015. Men det försökte jag göra 2014 också.. Och 2013, 2012, 2011 och 2010 osv.. Ändå följer det alltid med. Jag är så trött på att må såhär. 

Ligger i soffan under en filt och fryser. Har jobbat i garaget med pappa i en och en halv dag för att byta fjäderben på min bil och efter mycket kämpande lyckades vi tillslut! Nu har jag duschat och är frusen och ganska trött. Men om en stund ska jag träffa farmor och äta lite julmat. Senare ikväll blir det mys med några tjejkompisar. 

Ligger i sängen och ska snart sova. Julafton är över för den här gången och jag vill verkligen inte klaga, det var en trevlig och mysig dag på många sätt. 

Ibland behöver man en stor fet kram. En såndär lång kram där någon håller om en och där man får luta huvudet mot någons axel och känna värmen och  hjärtslagen från någon annans kropp. Låter kanske löjligt, men för mig som bor ensam kan det ibland kännas som att det saknas. Jag tror inte vi människor är skapta för att leva ensamma, men i västvärlden har det blivit normen för alla som är unga och på väg in i vuxenvärlden. Man ska ha egen lägenhet när man flyttar hemifrån. Frigöra sig från sin familj och skapa sig ett eget liv. Men till vilket pris när ensamheten blir konsekvensen av det hela. Jag personligen hade dock aldrig pallat att bo hemma hos mina föräldrar i vuxen ålder, men det har sina andra orsaker. Ibland fungerar helt enkelt inte relationerna. Däremot kan jag ibland känna mig så fruktansvärt ensam. Och tom, och i behov av en stor fet kram.