"If you wanna go, GO!" Detta citat står just nu skrivet på min griffeltavla hemma i köket (inte av mig själv dock). Och det ligger så mycket i de orden. Jag har tänkt väldigt mycket på det där med drömmar och framtidstro det senaste. 

Ibland känner jag att jag bara gräver mig själv djupare och djupare ner. Jag vill ju må bra, men jag förstår att folk runtomkring mig tvivlar på min vilja. "Tänk positivt" "blicka framåt" "ta dig i kragen".. Dessa meningar ekar i mitt huvud och jag får även ofta höra dem från andra. Och tro mig när jag säger att jag försöker! 

Kom hem igår efter jobbet och kände mig ganska nere. Veckan har varit tuff, både på jobbet men även i privatlivet. Hade dagen innan fått reda på att det uppstått komplikationer med min pappa efter hans hjärtoperation som genomfördes 1,5 vecka tidigare, och att han hade fått åka tillbaka till Sahlgrenska igen. Jag hade gått runt och känt oro över det hela dagen. Kände mig ledsen och ensam när jag kom hem och slängde mig på soffan med en glass och bara tröståt lite. Jag tänkte att "en liten stund av självömkan" sedan kan jag resa mig igen och fortsätta kämpa. Hade som plan att åka in till kyrkan på kvällen för en bönenatt, och var faktiskt ganska förväntansfull på kvällen och natten. 

Att jobba med sig själv och sina brister kan nog vara något av det jobbigaste som finns. Framför allt när man blir uppmärksammad av andra om sina brister och kanske inte ens vill inse dem till en början. Det tar alltid tid att komma till insikt om saker, och det är ofta ganska jobbigt och det kan göra så fruktansvärt ont. Men det är en nödvändighet om man ska kunna jobba med sig själv och utvecklas till att bli en bättre version av sig själv.  Det senaste året har jag jobbat väldigt mycket med mig själv, men jag känner inte alls att jag är där jag vill vara. Jag har en lång bit kvar, kanske t.o.m. längre än jag trodde. 

Vissa dagar blir bara bättre än andra. I morse var jag galet trött när klockan ringde, men jag var trots det på bra humör (vilket är ovanligt för mig på morgonen). Jag tog mig iväg till jobbet och insåg att det faktiskt redan hade börjat ljusna när jag var framme vid 06.00. Dagen rullade på som vanligt, det enda som skiljde sig var väl kanske att vårsolen värmde lite mer än vanligt ;). 

Igår genomgick min pappa en hjärtoperation där de bytte ut en hjärtklaff. Jag var så fruktansvärt orolig hela dagen (kanske lite för orolig) så det var verkligen en stor lättnad när beskedet kom om att allt hade gått bra. Nu väntar läkande och tillfrisknande, men pappa är en fighter så det ska nog gå bra. 

En positiv sak med mig är att jag verkar ha ett bra immunförsvar. För det första blir jag sällan sjuk. Och för det andra blir jag ofta snabbt frisk igen när jag väl blir sjuk. I fredags kväll mådde jag sämre än jag gjort på väldigt länge. Kan faktiskt inte minnas när jag mådde så dåligt senast. Den natten var också riktigt jobbig, men igår vaknade jag med att febern var borta. Sedan var det som att för varje timme som gick kände jag mig bättre och bättre och på kvällen var jag nästan helt pigg. I natt har jag sovit bra och nu känns det som att det enda spåret av sjukdom som finns kvar är en täppt näsa, och det kan man ju leva med ;). 

Det är verkligen sällan jag är riktigt sjuk. Och jag är verkligen tacksam över det.  Jag brukar åka på förkylningar ibland men oftast klarar jag ändå av att gå till jobbet osv med ett par alvedon i kroppen. Men igår kväll drabbades jag hårdare än vanligt. Det var verkligen längesedan jag mådde så dåligt och hade så hög feber (har dock ingen termometer så jag vet inte vad jag låg på). Jag låg i soffan och nästan skakade pga att jag kallsvettades så. När jag gick och la mig senare på kvällen kände jag mig helt snurrig. 

Kom hem från jobbet för några timmar sedan. Har känt mig lite krasslig hela dagen, men det var först efter 1,5 timmes sömn på soffan som det bröt ut på riktigt. Feber, frossa, ont i kroppen och ett svullet öga. Så tråkigt och följderna blir ytterligare en fredagkväll hemma i soffan. 

Man kan vara trött och så kan man vara TRÖTT! Jag känner mig ofta väldigt trött och vissa dagar kan jag härleda det till för lite sömn, för mycket på jobbet eller liknande. Men väldigt ofta känner jag en trötthet och en matthet inför själva livet. Tror det är depressionen som spökar med mig lite då. För det är utmattande att gå runt med negativa tankar och känslor. Och man blir trött (både fysiskt och psykiskt) av att  försöka hålla upp en fasad för människor man möter. Tror faktiskt det kan vara svårt att förstå för någon som inte upplevt det. Jag märker stor skillnad under perioder då jag mår sämre jämfört med de bättre perioderna. Energinivåerna ändras drastiskt och ibland undrar jag om det inte är något annat som är fel (typ blodvärden eller liknande). 

Jag har otroligt mycket att vara tacksam över. Vänner, jobb, hem, bil, kyrkan för att bara nämna några. Och jag försöker verkligen att tacka för många av de sakerna varenda dag! Ibland märker jag att det kan hjälpa mig att skifta fokus vilket är fantastiskt. Vissa dagar är det svårare och ibland glömmer jag till och med av att vara tacksam eftersom mitt sinne liksom är förgiftat av så mycket negativt. Jag tänker oerhört ofta på vad andra människor tycker och tänker om mig. Jag är rädd att andra ska tro att jag inte försöker tillräckligt, att jag liksom inte kämpar ordentligt för att komma ur det här och att de så småningom kommer tröttna på mig. 

Ibland möter jag reaktioner som inte är så positiva när jag berättar att jag är kristen. Kommentarer som "hur kan du tro på något som inte ens finns" eller "om Gud nu finns, varför låter han dig må så dåligt ibland, han kan ju inte vara så god i så fall". Det värsta är när folk tror att man är helt ointelligent för att man är troende. Som om man har lägre IQ eller är korkad på något sätt. 

När man som jag är mer eller mindre beroende av sociala medier och dessutom är singel känns det ganska hårt att vakna och mötas av bilder på förälskade par, pussar och kärlekshälsningar. Det framkallar en del ångest även om jag verkligen hade önskat att jag bara kunde känna glädje för alla andras skull. Och det är inte det att jag inte är glad för andras skull eller unnar dem det. Tvärtom, det gör jag verkligen. Men känslan av att hela tiden bli påmind om att man själv inte har någon att dela allt det där med blir så påtaglig och det gör faktiskt ont! 

 Efter två riktigt jobbiga veckor känner jag att det har lättat igen. Och då finns kämparglöden där som en självklarhet och hoppet om framtiden är tillbaka. Även om jag inte fullt ut vågar tro att detta verkligen är vändningen (då jag är så rädd för att bli besviken) så är jag glad och tacksam över att det är över för denna gången. Och framförallt är jag återigen tacksam till mina vänner som stöttat i bön, uppmuntrande ord och fysisk närvaro. Om ni bara visste vad det betyder! 

Här kommer ytterligare ett ärligt, öppet och ganska deppigt inlägg. Orkar du inte läsa så behöver du inte. Jag skriver mycket för min egen del, som en slags terapi. Men också för att förklara för min omvärld (de som är intresserade) vad som försiggår i min lilla hjärna. För det kan inte vara så lätt att vara min vän och försöka förstå sig på mig. Framför allt inte med min oförmåga att uttrycka mig muntligt när det kommer till känsliga ämnen. Att skriva är så mycket lättare. Det hjälper mig att hålla fokus och sätta ord på det som tynger mig. 

I natt har tankarna snurrat. Började känna ångesten komma krypandes igår kväll när jag skulle sova. Hade haft en riktigt go dag och förstod inte riktigt varför jag skulle känna så. Har haft nästan två veckor utan ångest och faktiskt känt att jag mått bra. Har varit ganska ovant att överhuvudtaget svara "Jotack det är bra" och faktiskt känt att det stämmer när någon frågat. Det jag låg och oroade mig över i natt var egentligen det vanliga. Vad folk runt omkring tycker om mig och hur folk ser på mig. Har jättemånga vänner och jag försöker verkligen lita på att de älskar mig trots mina brister och fel. Men kan inte låta bli att tänka att folk ser mig som svag, patetisk, mesig osv. emellanåt. Kommer nog ta lång tid för mig att se mig själv på "samma nivå" som jag ser mina vänner. Har ju liksom alltid känt mig lite sämre än alla andra och på något sätt accepterat att det är så det är.

Har också tänkt mycket på det där med förväntningar. Skrev ju i mitt förra inlägg att jag kände att jag mår bättre. Och med det känns det som att det kommer en del förväntningar. "jaha, nu mår hon bra, nu slipper vi hennes tjat". Eller "Okej, nu kan vi ställa lite mer krav på henne för nu är hon frisk". Detta är förmodligen BARA mina egna idiotiska tankar, men jag blir lite skrämd av tanken på att det kanske inte längre är okej för mig att ha dåliga dagar. Nu har jag liksom använt upp min dos av tröst och stöd hos mina vänner. nu är det min tur att vara stark för någon annan. Det är ju inte det att jag vill ha dåliga dagar, men imorse vaknade jag och kände mig vemodig och ledsen. Dålig nattsömn och ångest gör ju tyvärr så med en. Och nu känner jag att det är jobbigt att återigen höra av mig till mina vänner och prata om min situation. Det blir istället en prestation i att försöka må bra och att utåt sett leva upp till folks förväntningar. Att återigen sätta på sig den där masken. Förhoppningsvis är detta bara en liten dip och imorgon känns det kanske bättre. Då kanske jag är på rätt väg igen. Men idag känner jag för att bara gräva ner mig i soffan och tömma tårkanalerna för att sedan försöka ta nya tag. Ska dock på kalas i eftermiddag så då blir det väl till att dra på den där masken igen. Kanske blir trevligt och kanske till och med kan vända denna dagen till något positivt.

Hoppas ni har en go lördag, vilka ni än är som läser!

Sara ❤️